Idag skulle Lina iväg, iväg på något nytt och spännande. Hon var nervös, hon visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till detta. Hon hade i sista minuten skrivit upp sig på en retreat. En andlig retreat. Bara ordet andlig gjorde henne nervös. hon hade alltid haft en stark tro på högre makter, men hon hade aldrig kunnat sätta finger på vad det var. Hon hörde ofta sina vänner prata om andlighet, krafter, vägledare, energier. Men Lina hon hade allltid haft en lite hat/kärlek till detta. Jag vet inte om det var för att hon kunde inte riktigt ta på det eller vad det var som gjorde det så annorlunda. Men samtidigt som hon älskade mysterier bakom allt det okända, så kändes det för allvarligt och otäckt. Hon hade börjat lite försiktigt i våras med meditationskurs och yoga, för att se om något kunde hända inom henne. Det kanske fanns även hos henne något, som hon inte vågat ta fram, för rädslan av vad alla andra skulle tycka och tänka om henne. Annorlunda, det hade hon alltid varit, men det här var annorlunda på ett annat sätt.
För att lugna hennes nerver, så lyssnade hon på ljudbok hela vägen till mötesplatsen där dem skulle samlas. Från att hon mötte deltagare, kändes de väldigt kraftfullt. Hon kunde inte sätt finger på vad det var, men hon kände sig hemma på något sätt. Lina var lite överraskad över att hon bar på så starka känslor. Hon visste om att dem skulle ut på landet och ut till naturen, skogen måste också finnas med i bilden tänkte hon. Mycket riktigt så slingrades sig vägen, en grusväg med höstdimma i luften, långt in i skogen, en mycket fridfull skog, tyckte hon. En skog som hon ville ta emot med hela sitt hjärta. Hon mindes sin barndom, barndom som hade bestått av mycket skog, mormor, campings äventyr med familjen, det väcktes många minnen. När bilen anlände till stugan, var platsen magisk! Det går inte beskriva med ord, vilken fridfull plats detta var. Huset var som den hade växt upp på denna plats, stenar var magisk omringade runt tomgränsen, vattnet balanserade upp tomten, precis som allt hade varit här för alltid. Det här var första gången som Lina tyckte det var behagligt att vara ensam, ensam i sina tankar och hon sökte sig inte längre till de andra deltagarna. Hon vandrade mest runt nära vattnet och kunde nästan känna hur vattnet talade för henne. Vatten hade alltid varit en del av hennes själ, det hade varit läkande. När hon hade det tungt, hade hon alltid stark behov att bada i badkar eller söka sig ut till en strand.
Efter allt praktiska skulle deltagarna samla sig i en ring, solen sken, det var helt vindstilla, man kunde riktigt ta på naturens ljud, känslor och magi. Lina hade aldrig upplevt något liknande. Kursledarna bad dem blunda, känna och låta budskap komma till sig. Lina kändes sig först lite flummig, hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Hon började fnissa lite i allt, men plötsligt kände hon sådan enorm sorg. Det kändes som mörka moln i skogen, som väntade på henne. Hon kände ångest, ångest som bara växte mot skogen som hon hade framför sig, hon förstod inte vad som skapade denna enorma ångest. Ångest som började byggas upp i hennes bröstkorg, som kändes som den tog stryp tag om hennes hals. Så det var otroligt skönt att bli väckt från känslan och komma tillbaka till verkligheten.
När det väl var dags att ta en liten promenad till skogen, visste hon inte vilket ben hon skulle stå på. Hon kunde inte direkt säga att tack för den här gången, nu åker jag hem. Hon blev tvungen att möta sin rädsla. Alla skulle vara tysta och följa efter ledaren, det skulle bli några stop på vägen och man skulle bara ta in och skriva ner sina tankar i sin block.
Lina bestämde sig att gå sist, på det viset skulle hon kanske slipa blotta sig. Hon kunde kanske gå i sin egen takt och kanske hålla sig i schack utan att förlora fotfästet. Det gick helt okej, så länge hon höll blicken på vattnet. Det var fantastiskt att få höra vattnet slå mot stenarna och se solen skina och reflektera solstrålar till alla vrån. Spindelnäten blottades fram och den ena kreation efter den andra såg helt fantastik ut. Men titta upp mot höger, mot skogen var ångestfullt. Den reflekterade Linas liv, stenarna var hindren hon hade kvar att klättra över för att nå upp på bergets topp. En plats i skogen inbjöd att få sitta i en stol som gömdes under granen, dit lyste solen extra speciellt. Den ropade efter Lina att sätta sig ner och känna att det är helt okej. Lina tyckte det var jobbigt, jobbigt med så mycket känslor. Hon kände sig nästan lite generad att naturen kunde påverka henne så mycket. Fast det var kanske det som var tanken, hon visste inte. Hon kände sig vilse. Hon ville förstå, men hjärnan hänge fortfarande inte riktigt med. Vid tredje stoppet, så började hoppet komma tillbaka! Hon omfamnades igen av vatten på båda höger och vänster sida, hon kände att hon kunde ha hoppat i vattnet och omvandlats till en sjöjungfru. Det var något magisk med den här vattnet, det gjorde Lina hel.
Sen var bara sista etappen kvar, att klättra upp på kullen. Stenkulle, som var fullt av torkad mossa och blommor. Lina blev förvånad över hur mycket vackra blommor som växte på denna fina berg av sten. Hur hade dem fått fäste, var ett mysterium, men det var så vackert. När hon väl nådde toppen, så ville hon bara skrika ut! Hon ville höra sitt eget eko och flyga. Hon kände sig fri! Det var en riktigt mäktig känsla att ha vågat passera förbi sina rädslor, trots den enorma ångest den hade skapat henne. Hon la sig ner på klippan, kände värmen flöda till hennes kropp och hon blunda. Hon kände sig lugn, hjärtat klappade långsamt och fridfullt. Hon kände sig vidöppen i själen, hon hade aldrig upplevt något liknande och plötsligt säger en inre röst till henne: öppna ögonen. När hon öppnade såg hon på himlen två moln, två stora moln på hela stora himmelen som var så klarblå. Den ena molnen såg ut som en ängel och den andra som ett spöke. Va? Ängeln kunde hon på något sätt ta till sig, men ett spöke? Och vad var det som höll på hända henne, hon blundade igen... Hon var varm och hon var lugn... ett spöke.. var det här hennes andliga ledare?
Orden som kom till mig på A: Alltid, andlig, andra, allvar, allsidig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar