söndag 20 september 2015

Brunnen

Linnea var 6 år och idag hade dem varit i skogen men sin förskola. Hit brukade dem ta sig varje tisdag och det var riktigt roligt.  I skogen fanns en brunn som många barn hade berättat för henne hade en förbannelse över sig. Gick man dit själv om natten så visade sig förbannelsen.

Just idag hade Linnea tappat sin kanin i skogen och det här hade ingen upptäckt förrann mamma skulle natta Linnea. Linnea hade gråtit och sagt att hon kan inte sova utan sin kanin. Kaninen hade hon haft sen hon var 1 år gammal. Mamma hade tröstat med att hon skulle få ha sin Nalle så skulle dem direkt på morgonen bege sig ut till skogen och leta.

Det tröstade inte alls Linnea, Linnea skulle ha sin kanin hem inatt. Så när natten kom hade hon bestämt sig att ta sig iväg på egen hand, hon skulle hitta sin kanin.  Med sina små steg gick Linnea i den täta skogen som bestod av mest tall och granar. Ljuset från molnen gjorde otäcka skuggor. I famnen hade hon sin nalle. Hon letade förtvivlad efter sin vän kanin.

Hon gick i det fuktiga gräset, med sig hade hon en liten ficklampa. Skuggorna från träd och stenar omfamnade henne steg för steg. Ljudet från ugglan och små krypen fick Linneas hår att resa sig. Men hon skulle vara modig, hon måste rädda sin kära kanin. Linnea hade glömt bort brunnen i skogen, tills hon plötsligt stod framför den. Brunnslocket som alltid stod stängt, stod nu på glänt och hon kom på vad barnen hade sagt: den som går till brunnen om natten får möta förbannelsen. Hon hörde ylande och vindens sus, hon stod blixtstilla. Tårarna började bränna bakom ögonlocket. Det kanske inte var så bra ide att ta sig till skogen inatt. Plötsligt hörde hon steg, steg som kom emot henne, bakom hennes rygg. Hon började springa, springa fortaste hon kunde. Hon visste att nära brunnen fanns bra stenar som man kunde gömma sig bakom. Vad skulle hon ta sig till, gråten övervälde över henne. Vad hade hon tänkt som skulle ta sig ut på natten helt själv? Hon satt bakom stenen, skakade och tårarna rann. Det var helt tyst.

Plötsligt kände hon en hand som torkade hennes tårar, en len och skön öra som strök över hennes kind. Linnea vaknade från sin mardröm, mamma stod bredvid men kaninen i sin hand. Linnea kände sig lättad och överlycklig. Mamma sa att nu var det bra och mardrömmen var över. Linnea famnade om sin kanin, kramade sin mamma hårt. Hon la sig ner i sängen och somnade om. Hon sov gott och tryggt hela natten, men sin bästa vän bredvid sig. Mamma var lättad att hon hade hittat kaninen faktisk i bilen när hon hade åkt och handla medan Linnea sov.  Dock undrade hon fortfarande, vad hade Linnea drömt om?


Inspiration från boken: Sov nu, Vesta-Linnéa!


2 kommentarer:

  1. Vilken tur att kaninen kom tillrätta och det bara var en dröm. Gosedjur är heliga varelser.

    SvaraRadera
  2. Blev sugen på att läsa boken som inspirerade dig.

    SvaraRadera