Utbränd?

Efter att Maria kommit hem från sin lilla tripp och anlänt hemma inser hon att det kanske inte är alls var så här det skulle kännas. Att ha ångest, trötthet och humöret går upp och ner. Det kanske är den stressen hon har burit med nu så länge, som hon tog på sig igen när hon kom tillbaka från semestern och började arbeta igen. Det var tungt att inse att hon kanske också höll på gå in i den där berömda väggen, fast samtidigt kunde hon inte låta bli att fråga, hur kändes det? Vad innebär det att gå in i väggen?

Hon var ju van att lägga på en växel till när det var jobbigt, det hade hon alltid gjort. Men på något sätt så fungerade inte det den här gången, hon kände sig mest bara överrumplad, som någon hade fyllt upp hela hennes kropp, som hon var bebodd till varje cell som fanns i kroppen. Hon var mest hela tiden bara trött och orkade inte ta tag i något. Hon ville bara sova och vara för sig själv.

Hon borde söka kanske hjälp, innan det är försent. Det sa hennes lilla hjärncell som orkade inse vart hon var på väg, men att göra det, kändes som millång väg. Hon skämdes, hon ville inte, hon ville inte möta det känslor som det skulle väcka i henne. Det var lättare att svälja och fortsätta som hon gjort i sen hon var 6 år gammal. Det var hennes trygghet att alltid få kämpa, men inners inne längtade hon bara att få vara och få lugn o ro i själen. 

Ännu en gång en morgon efter 12h sömn, var hon helt slut fortfarande. Hon tog på sig smink, tog på sina finaste arbetskläder och åkte iväg och arbeta. Bara några dagar till tänkte hon.